söndag 19 september 2010

Samverkan för ökat och bibehållbart möjlighetsutrymme.

Citat, Amartya Sen: ”… Med negativ frihet menas att det inte finns några yttre hinder som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar. Med positiv frihet menas att man har praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar…”

Sverige och EU har grundlagar med negativa rättigheter, och då finns det polis och rättsysten som någorlunda väl undanröjer hot och hinder, mot vars och ens negativa friheter. När det gäller de praktiska möjligheterna så finns det påtagliga begränsningar av människornas positiva frihet. En naturlig begränsning för alla – men som de allra flesta därför inte ser som ett problem – är den som beskrivs i Brundtlandrapporten så här: En hållbar utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.
http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A5r_gemensamma_framtid

Men jag anser att det dessutom finns onödiga och för många människor ohälsosamma begränsningar. Begränsningar som sannolikt gör att olika människor blir sjuka, stressade, apatiska, frustrerade, otillfreds mm. Många är nog inte alls nöjda med att de saknar praktiska möjligheter (tillräckligt med pengar över) för att fullt ut tillgodose alla de genuina mänskliga behov som beskrivs här:
http://www.esam.se/index.php?option=com_content&task=view&id=53&Itemid=67
Där beskrivs de som:
* begränsade och klassificerbara
* desamma i alla kulturer och i alla historiska perioder
* inte utbytbara mot varandra
* möjliga att tillfredställa i högre grad än idag

För många människor i Sverige så är det troligen bara en del av dessa behov som i viss omfattning tillgodoses i de välfärdssamhällen som finns idag. För att helt och fullt tillgodose de flesta behoven så saknar nog alltför många fortfarande tid, ork och pengar. Fortfarande så upplever nog många att maten, boendet och resorna till och från jobbet, dagis mm., tar en alldeles för stor del av tiden och inkomsterna varje månad.

Jag är övertygad om att det i avsevärt större omfattning, är möjligt att med ömsesidig samverkan, kreativitet och kunskaper, på enklaste sätt tillse att alla de egna och vännernas behov tillgodoses. Detta sker kanske enklast genom att alla bryr sig om att dela med sig av sin kreativitet och förmåga. Lägg märke till att ett centralt behov är delaktighet!

Hittills så har inriktningen varit att gemensamma fackliga organisationer försöker förhandla fram allt högre och högre arbetsinkomster och anställningsskydd åt sina medlemmar. Men det har gjorts häpnadsväckande lite för att gemensamt organiserat – med systematiskt strukturerade bibehållbara åtgärder - försöka minska varje hushålls utgifter för maten och boendet mer och mer och mer. Minst lika angeläget är sannolikt att mer och mer samordnat försöka minska res- och kötiderna till och från jobb, dagis, skolor, hämtställen för dagligvaror osv…

Socialdemokraterna hade vid 2006-års val en valslogan om att alla skall med. Men vårt penningsystem mm., med tillväxt genom kreditexpansion, inflation, klimatförändringar, utarmningar av biologisk mångfald, överuttag av naturresurser osv., gör att hushållen med låga inkomster halkar mer och mer efter.
http://slopedcurve.com/roller/makro/entry/en_saga_om_penningm%C3%A4ngd
http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A5r_gemensamma_framtid
http://www.esam.se/index.php?option=com_content&task=view&id=53&Itemid=67

Det avgörande för om låg- och medelinkomsttagare har möjligheter att tillfredställa de behov som esam.se beskriver, är att de har tillräckligt med tid, ork och pengar över när behoven av mat, boende, tid/ork för resande, köer osv. med råge är tillgodosedda. Det som ovillkorligen då krävs är att skillnaden mellan inkomster och utgifter mm. är tillräckliga. Det gäller alltså att det med råge finns tillräckligt stor skillnad – arbetsinkomsterna/arbetstiden vs utgifterna inkl. res- och kötider!

Ökande inkomster för dessa grupper är därför inte alls tillräckligt! Minst lika avgörande är att utgifterna för mat, tak osv., samt restider, köer mm., successivt minskar mer och mer och mer. Citat hämtat från SOU 1990:93:

”… INGENTING STYR utvecklingen så hänsynslöst som en uppbyggd infrastruktur. Därför är det främst genom förändringar i infrastrukturen som man kan påverka framtiden…”

För att kunna sänka kostnaderna för den basala försörjningen, så bör därför stora delar av de hittillsvarande infrastrukturella och sociotekniska systemen och dess logistik, omvandlas och anpassas så priserna och kostnaderna blir successivt allt lägre och läge i takt med aggressiva produktivitetsökningar för produktionen inom de områden som berörs. I det långa och bibehållbara perspektivet, så kan i princip alla kostnader härledas till arbetskostnader!

Investeringar i kapitalvaror och realkapital kan t.ex. i princip ses som tidigare arbetskostnader som fortlöpande och tills vidare kan återanvändas om och om och om igen. Arbetskostnaderna minskar mer och mer i takt med produktivitetsökningar, därför att antalet arbetare inom industrin successivt minskar mer och mer.

Men varför minskar då inte kostnaderna för maten och boendet hela tiden, istället för den relativt långsamma ökning som faktiskt sker?

Varför behövs det omfördelning och korporativa stimulanser i form av jordbrukssubventioner, ROT-avdrag, bostadsbidrag, lägre moms på maten, kreditexpansion, inflation mm. i Sverige? Trots detta så finns det en omfattande bostadsbrist på många platser! Detta skulle rimligtvis inte behövas om de sammanlagda arbetskostnaderna för mat, bostäder och annat vore försumbara i förhållande till medelinkomsterna.

Detta visar klart och tydligt att det är alldeles, alldeles för många (inte minst staten, regionerna och kommunerna) som på något direkt eller indirekt sätt har inkomster för att människorna och hushållen i Sverige förses med mat, bostäder och annat nödvändigt. Arbetskostnaderna med skatter, arbetsgivaravgifter och moms ingår ju i alla konsumentpriser! Enbart sänkt matmoms, jobbskatteavdrag, sänkt arbetsgivaravgift, ROT och RUT har kanske bidragit till att inflationen och räntorna är lägre än de annars skulle vara! Varför inser då inte fler politiker, ekonomer och journalister, att alltför stora utgifter för försörjningen är en helt avgörande anledning till behoven av omfördelning?

Själv är jag övertygad om att de rent tekniska möjligheterna att automatisera, rationalisera och strukturomvandla gör att det under detta århundrade, är helt möjligt minska arbetskraftsbehoven för livsmedel och bostäder, i minst samma omfattning som skedde med lantbruket under förra århundradet. Som en jämförelse påstås det idag att ca 50 000 industrijobb hittills har försvunnit under finanskrisen. På grund av att de överlevande industrierna har passat på att rationalisera så kommer dessa jobb aldrig tillbaka!

Med nuvarande penningsystem så ökar inkomstskillnaden mellan de som har höga och de som har låga inkomster. De som har lägst inkomster har på flera olika sätt färre möjligheter att planera sina inköp, och inte alltid kan betala kontant. Fanns det inte barn- och bostadsbidrag mm., så skulle skillnaden i inkomster vara ännu större. De hushåll som har låga inkomster vinner rimligtvis inte på ständig tillväxt, kreditexpansion, inflation osv. Alldeles särskilt då de har mindre möjligheter att ha pengar ”över” eller låna för att passa på att handla på någon ”spotmarknad”.
http://slopedcurve.com/roller/makro/entry/en_saga_om_penningm%C3%A4ngd

Låg- och medelinkomsthushållens möjligheter för att öka sin valfrihet är därför inte tillväxt och inflation, utan att bilda gemensamma organisationer för att försöka minska utgifterna för mat, boendet och andra saker. Blir det tillräckligt många medlemmar runt om i Sverige, EU och världen i övrigt, så bör det vara möjligt att successivt mer och mer medverka till att själva bygga sina bostäder och odla, bilda matlag i varje kvarter, konservera och frysa in egna matportioner.

Inga kommentarer: