onsdag 27 januari 2010

Alternativa penningsystem; Medborgarkonto mm.

Kapitalism innebär en fri och öppen marknadsekonomi med individuella frihetsrättigheter; bl.a. rätten att äga något och att i full frihet ingå avtal. Den främsta orsaken till att detta system inte leder en ”klockren” fördelning av resurser, är att det är samma sorts (reversibelt växlingsbara) pengavaluta som används på varu-, arbets- och penningmarknaden.

I en kapitalistisk nattväktarstat bör det precis som nu, finnas en nationell valuta som är helt växlingsbar med andra staters och federationers valutor. Varje totalt självständig region inom staten bör dessutom ha en egen medlemsbaserad valuta, som kan användas parallellt med den nationella men då enbart på varu- och arbetsmarknaden. Den nationella valutan bör fritt kunna växlas mot den regionala, men den regionala valutan bör inte utan restriktioner kunna växlas tillbaka till den nationella eller till andra valutor.

En restriktion hos den regionala valutan är rimligen att den är helt kontobaserad. Pengar – även småsummor – bör alltså mycket snabbt och enkelt kunna föras över från ett konto till ett annat, men det är naturligtvis helt onödigt att de regionala pengarna skall behöva finns i form av kostnadskrävande sedlar och mynt. Varje konto reduceras varje natt med en viss procent (t.ex. 0,1 – 1 %). På de konton som inte alls används, och där inga nya pengar har kommer in, så tar pengarna alltså slut efter några år. Det är alltså ingen idé att försöka spara pengarna någon längre tid på kontot. Företagen bör alltså inte alls samla på pengar av denna valuta, utan bör snarast dela ut den till ägarna och löntagarna och genast betala leverantörerna.

De pengar som dras från medlemskontot varje natt flyttas över till medlemmens medborgarkonto. Pengarna som förs över till medborgarkontot kan före pensionsåldern bara användas för sjukvård, utbildning, vid arbetslöshet osv. På lång sikt kan därmed alla skatter och avgifter som finns inom nuvarande välfärdsamhällen slopas helt. Finansieringen av den gemensamma ”välfärden” sker istället via medborgarkonton. När skatterna inte längre behövs så är det ju många statliga och kommunala institutioner som kan avvecklas helt. Några svartjobb kan t.ex. inte finnas när alla inkomstskatter och all moms försvinner.

Alla samhällsmedborgarna använder sig sannolikt mer eller mindre av både den nationella och den regionala valutan, och var och en bedömer då vilken valuta som är fördelaktigast att använda vid olika transaktioner. Dem som däremot nöjer sig med att enbart använda den nationella valutan behöver förstås inte bli kommun- eller regionmedlemmar. Sjukvård, utbildning och allt annat kan naturligtvis även betalas med privata försäkringar och med den nationella valutan. Då den nuvarande offentligsektorn gör upphandlingar för ca 400 miljarder/år så bör detta ganska snart leda till att företag inom alla branscher vill ha mesta möjliga andelar av denna marknad. Detta kan kanske i ett inledningsskede komma att påskynda acceptansen för de regionala valutorna.

Med olika penningsystem så kommer inte pengarna att ständigt flyta över från varu-/arbetsmarkanden till penningmarkanden. Spelet på penningmarknaden blir då ett rent nollsummespel mellan vinnare och förlorare. Dem som inte alls har något intresse av att delta på spelmarknaden kan då med fördel låta bli att använda den nationella valutan mer än nödvändigt. Det regionala pensionssparandet behöver då inte baseras på börsaktier, men kan ändå vara med för att finansiera olika aktiebolag och därmed ta del av deras utdelningar mm.

På bl.a. följande webbadress beskrivs varför en valuta som både används på arbetsmarknaden och penningmarknaden inte kan bli ”klockrent” fördelad, utan tyvärr blir fördelningen istället alltid att de 20 % rikaste kommer att äga 80 % av pengarna. Med en separat valuta som enbart används på varu- och tjänstemarknaden så uppträder rimligen inte detta fenomen:
http://home.swipnet.se/~w-69487/kapitalismen.html

Medborgarkonto beskrivs på:
http://www.dsv.su.se/~torgny/egen.doc

På följande webbadresser finns förslag till ett alternativt penningsystem:

http://www.nordspar.se/nyttsyst.html
http://www.nordspar.se/slutajag.html
http://www.solidar.lir.be/tiki-index.php

tisdag 12 januari 2010

Vart är vi på väg?

Lennart Schön, ”Tillväxt och omvandling under två sekler”:
”… Andelen tjänster mätt i fasta priser som andel av produktionen har varit stabil under tvåhundra år…”!
I essän ”Till lättjans lov” från början av 1930-talet så skriver Bertrand Russel:
”… Arbete innebär att flytta på saker, eller att säga åt andra att flytta på saker…”

Sedan dess så minskar behoven av lönearbetande som direkt eller indirekt deltar vid modifikationer (bearbetning, tillverkning) och förflyttningar av fysiska objekt mer och mer fram till 1970-talet. De numeriskt styrda maskinerna flyttas då till låglöneländer, och då ökar antalet lönearbetande i dessa länder för att förse oss med över 20 000 olika föremål som nästan var och en av oss numera känner till och behärskar.
Numera - med datorer och datanät - så kan och bör legoföretagens (underleverantörernas) verktygsmaskiner - på direkt beställning via nätet från presumativa användare - styras helt av frilanskonstruktörernas digitaliserade recept! Vid normal drift så kan och bör detta ske - dygnet runt - utan mänsklig medverkan och utan mellanled! De kommande användarna betalar förstås - via datormusen - innan nästa batch automatiskt körs igång! Inga spekulativa högriskutbud alltså!
De direkt monterbara delarna slussas med tåg närmsta väg och hamnar helt adresstyrt – utan mänsklig ”flytta på saker” – hos beställarens närliggande monteringsverkstad. Monteringen görs - på hyrd plats med hyrda verktyg - av beställaren själv eller av ett uthyrnings-/bemanningsföretags montörer.

(Varför finns det ännu inga bemanningsföretag som samordnat hyr ut både montörerna och teknikupphandlade och funktionsoptimala utrustningar..? …de finns ju nästan sedan länge … men inte för Svenssons IKEA-möbler! Varför inte för köks-, grovköks- och badrumsutrustningar som byts vart tionde år; samordnat och nätplanerat av de boende inom samma och närliggande villaområden..? De utbytta och från början kvalitetssäkrade grejerna kan ju uppdateras och återanvändas!)

De allra, allra flesta sällananvända grejer och utrustningar (av 20 000) hyrs alltså istället för att köpas! Tillverkas utrustningarna – med utbytbara slitdelar och för uthyrning – så finns det självklara incentiv för att från början konstruera dem för att hålla minst tio ggr så länge!
Om samtidigt minst 10 ggr fler använder samma utrustning – innan den helt demonteras och delarna sorteras för återvinning, reproduktion och recirkulation i fortlöpande kretslopp av bemanningsföretagens montörer – så behövs det ju bara tillverkas hundradelen så mycket!!!
Globalt sett ENORMA besparingar av energi och naturresurser!

Men… detta måste ju då friställa ännu många fler människor, så att ännu många fler blir arbetslösa!?!

So what!?! Därför MÅSTE vi snarast börja byta en myllrande mångfald av privata tjänster med varandra!!! Lönerna och inkomsterna vid privata tjänsteutbyten bör bibehållas, men utgifterna för boendet, maten och resandet behöver successivt minska till 1960-talets nivå… eller? Min och min fästmös omoderna etta i centrala Göteborg kostade före miljonprogrammet trettiofemtedelen av våra utbetalda löner! Något liknande bör ske för att vi skall ha tid, ork och pengar över för att vi alla skall kunna betala bra, och ta bra betalt för att byta upplevelser med varandra!

Åke E Andersson: ”… Människorna är drivna av en inre längtan efter ständigt nya upplevelser!! En tes som bekräftas av upplevelseindustrin, som växer snabbast i alla välståndsländer. Produktionen är endast ett medel för att kunna uppleva och konsumera. Människorna söker först och främst mening i tillvaron genom ett friskt och gott liv. Samtidigt vill de umgås med varandra och ha det trevligt…
… En riktig tjänst kräver ständig närvaro av både konsumenten och producenten. Patient och läkare/sjuksköterska i sjukvården. Gäst och kypare på krogen. Banktjänsteman och kund på var sin sida av disken. Publik i salongen och sångare på scenen. Visst bör man på alla sätt försöka göra tjänster till produkter och information men då bör de inte kallas för tjänster…”

tisdag 5 januari 2010

Hur når vi balans mellan bibehållbarhet och förnyelse?

Det finns tre sätt att fördela nyttigheter mellan människor; marknad, omfördelning och ömsesidighet. Det är ganska många som föredrar en marknad med frihetsliberal filosofi och etik och tillämpad kapitalism. Det innebär i bästa fall; globalt fria, öppna och transparenta marknadsarenor. Demokratiskt majoritetsbeslutad omfördelning – under hot om våldsintrång från kronofogde och polismakt – är kränkande, orättvis och oerhört ineffektiv.

Ömsesidighet skapar relationer och delaktighet. Sattes pris på gåvor och ömsesidig samverkan så skulle det sannolikt idag omfatta halva ekonomin.
Om och när alla transaktioner sker via konto (sedlar och mynt slopas) då kan skatter, avgifter och moms automatiskt dras från alla likvida konton varje natt (0,1 %?).
Även småsummor kan ju då överföras sinsemellan med en liten mobil dosa; dessutom sekundsnabbt och kvalitetssäkrat. Så länge alla transaktioner sker i fri och ömsesidig samverkan, så har staten och myndigheterna ingen rimlig motivering för insyn, redovisning eller kontroll.

Flera myndigheter skulle ju då kunna slopas, reduceras och omstruktureras! Skattebefriade tjänsteutbyten skulle sannolikt kraftigt reducera bristen på arbetsgivare, och därmed avsevärt reducera arbetslösheten. Före 1950-talet så fanns inga skatteavdrag, avgifter och moms som belastade priserna. Nästan alla som ville kunde få jobb för dagen (ofta mat och/eller kaffe) och pengar i handen på kvällen – eller anställdes och friställdes tillsvidare.

Forskning och teknisk utveckling är beroende av finansiering och investeringar. Det som frihetsliberalt hittills har tillämpats för finansiering av forskning, utveckling och försök till fattigdomseliminering är riskkapitalism och gåvoekonomi (filantropi och ömsesidig samverkan med open source).

Riskkapitalismens filosofi är att delvis avstå från att konsumera hela inkomsten direkt – och på så sätt samla kapital – investera detta i riskprojekt – för att förhoppningsvis få högre inkomster i framtiden osv… Men detta har ju mer och mer urartat till att det finns risktagare som t.ex. lånar pengar för att investera i projekt som uppenbarligen överskrider och skövlar bibehållbarheten hos regnskogar, odlingsmark, innanhav, atmosfären, biosfären, hydrosfären, litosfären osv… Enligt liberal filosofi och etik – och bibehållbar kapitalism och marknadsekonomi – så är ju förstås detta förkastligt.

Behövs det kanske någon sorts pragmatisk nyttobalansfaktor mellan konservatismens bibehållbarhetsfilosofi och liberalismens förnyelsefilosofi? Behöver kanske barn och kommande generationer någon sorts global kollektiv rättighet inskrivna i konstitutionen? För att kunna beivra kränkningar av bibehållbarheten hos relativt långsamt förnybara och naturvidrigt ackumulerade, utspridda och kontaminerade naturresurser (fosfor mm.). Så att vem som vill kan föra deras talan, var som helst på klotet som någon kränker denna rättighet.

Pragmatisk nyttobalans skulle kanske kunna uppnås när och om miniriskinvesterare i framtiden samordnar och målinriktat försöker öka skillnaden mellan inkomster och utgifter, genom att så långt som möjligt minimera utgifterna med målforskning, teknikupphandling och avropsavtal med logistiskt samordnade legoföretag! Alltså avstå från att konsumera hela inkomsten direkt – och på så sätt samla kapital – investera detta i miniriskprojekt (t.ex. boendet, maten, distributionen) – för att förhoppningsvis få allt lägre och lägre och lägre utgifter i framtiden osv…

Bibehållbarheten gäller även i hög grad hushållningen med naturresurserna. Där ingår ju då även återvinning och reproduktion av sådant som inte är ekologiskt och cykliskt förnybart. Ännu lägre utgifter bör kunna nås med återanvändning. Tillverkas saker, utrustningar och sociotekniska system (bostäder, anläggningar mm.) för återanvändning (uthyrning) istället för försäljning. Då finns det ju starka incitament för långsiktig hållbarhet och bibehållbarhet. Alltså enkelt utbytbara slitdelar, fästelement och OEM-moduler.

Paraplyorgan för de närskaliga (lokala) uthyrarna teknikupphandlar och avropsavtalar då direkt från legoföretag och OEM-leverantörer. Varje lokal uthyrare samverkar dessutom intimt med närliggande monterings-, service- och demonteringsverkstäder. Uthyrarna ansvarar därmed även för demontering och sortering av delarna uttjänta utrustningar. Samt att delarna sänds för reproduktion och recirkulation i fortlöpande kretslopp.

Ett exempel som redan kommit ganska långt är vattenförsörjningen:
Detta exempel är infrastrukturen och logistiken för den fortlöpande försörjningen med vatten och avlopp inom städer och tätorter. Behoven av löpande arbetsinsatser i förhållande till den levererade vattenmängden, är gissningsvis nästan försumbar. Inom Göteborg så kostade kranvattnet plus avloppet 0,92 öre/l när jag kollade för några år sedan. Samtidigt så kostade det vatten som hämtades på returflaska från butikshyllan ca 1000 ggr mera! Förra veckan så kostade flaskvattnet ca 500 ggr mer än kranvattnet. Den tekniska effektiviteten, och därmed minskat behov av mänskliga arbetsinsatser även vid recirkulationen av flaskvattnet, har gissningsvis ökat så mycket bara sedan jag kollade sist!

Men hitintills så är det tvärtemot när det gäller maten, boendet, resandet, transporterna osv…!!!

”… Kostnaderna för byggmaterial har de senaste sex åren ökat mer än dubbelt så mycket som inflationen. Bokhyllan Billy kostar idag 11 procent mindre än för tio år sedan. Samtidigt kostar en spånskiva på den svenska byggmarknaden i dag omkring 20 procent mer…”
”… Matbordet Norden kostar i dag 13 procent mindre än för tio år sedan. Samtidigt har snickerier i den svenska byggsektorn ökat i kostnad med omkring 20 procent. Och golvlampan Antfoni kostar i dag 30 procent mindre än för tio år sedan. De senaste sex åren har kostnaden för el-material monterat i ett flerbostadshus ökat med omkring 40 procent…”http://miljoforskning.formas.se/formas/jsp/document.jsp?idocument=488