lördag 15 augusti 2009

Utkast (5) 2009-08-16

Det är mycket förvånande och underligt att alla inom etablissemanget enbart är fixerade vid inkomstfördelningen. Är fördelningen av välfärd uppnådd när alla människor har ”individuella resurser med vars hjälp medborgarna kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor”, så nås ju detta mycket enklare om utgifterna görs försumbara i förhållande till inkomsterna!

Fördelningspolitikens avsikt är att – om möjligt – skapa sådana förutsättningar, så att den gemensamma välfärden kan ses och upplevas som jämlik för alla. I stort sett handlar det väl då om fördelningen av basvarurelaterade naturresurser och gemensamfinansierade välfärdstjänster. Vid fördelningen av vård, skola, omsorg, trygghet och beskydd och andra mätbara resurser, så är politikens roll ganska så väl avgränsningsbar, även om olika sorts effektivitetsmodeller och finansieringsmetoder kan diskuteras.

Kommittén Välfärdsbokslut utvidgar definitionen välfärd till att även gälla ”individuella resurser med vars hjälp medborgarna kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor”! Rimligtvis bör de då mena sådana varurelaterade resurser som med hänsyn till ekologiska fotavtryck och hållbarhet är förnybara, återanvändbara, återvinnbara och reproducerbara.
Amartya Sen definierar det som: ”Med positiv frihet menas att man har praktiska möjligheter att förverkliga sina önskningar.”
(Amartya Sen definierar samtidigt negativ frihet som ... ”att det inte finns några yttre hinder som gör att man inte kan förverkliga sina önskningar.”).

Som nuvarande exempel på någorlunda valfri tillgänglighet i Sverige m.fl. länder, så kan kanske nämnas kranvatten, VC, tvättmaskin, el, telefon, tv, musik, Internet, boklån mm. De allra flesta har visserligen nästan alltid tillgänglighet till mat, bostad, bostadsort, transportmedel mm., men för många så är de valbara alternativen synbart begränsade i förhållande till de sammanlagda resurserna. Dock med reservation för att andras ekologiska fotavtryck f.n. är helt ohållbara i ett solidariskt fördelningsperspektiv.

Angående samhällsresurser så finns det ”idag” mer än 1500 miljarder på direkt likvida konton (>1500 000/<10> 350 000/hushåll). Offentligsektorn omsätter väl minst lika mycket årligen och av detta så är flera hundra miljarder varurelaterat (varurelaterat innefattar förstås då även byggnader, anläggningar, transportmedel och (infra-) system).

Sedan mer än ett halvsekel så har väl alla sett att det är en oerhörd tröghet när det gäller någon som helst nydaning av det politiska systemet. Politik är ju tydligen sedan länge de små beslutens tyranni med någon procents skillnad hit eller dit mellan blocken. Men det är väl ändå lite förvånande att hela etablissemanget med samhällsforskare, politiker, ekonomer, journalister m.fl., inte ens diskuterar några som helst nya sätt för att lösa fördelnings- och välfärdsdilemmat.

Det är mycket förvånande och underligt att hela etablissemanget enbart är totalt fixerade vid inkomstfördelningen. Anses det att fördelningen av välfärd är acceptabel när alla människor har ”individuella resurser med vars hjälp medborgarna kan kontrollera och medvetet styra sina livsvillkor”, så bör detta förstås kunna uppnås genom att de basvarurelaterade utgifterna, görs relativt försumbara i förhållande till inkomsterna!
Varför diskuterats och debatteras inte denna möjlighet offentligt?!?

Ställs försumbara basutgifter upp som ett rimligt mål för alla – och uppnås inom ganska så snar framtid – så löser man väl en stor del av nuvarande välfärds- och fördelningsdilemma. Med försumbara utgifter för maten, boendet, res- och transportkostnaderna och andra basala ändamål, så bör förstås även alla transfereringar, barnbidrag, bostadsbidrag, jordbrukssubventioner osv. direkt kunna slopas.

De naturresurser som sedan bruksvarurelateras hämtas ju gratis från lito-, geo-, pedo-, hydro- och biosfären. Kostnaderna och priserna uppstår ju först när det krävs andra människors arbetsinsatser.

Försumbara utgifter kan därför endast nås om och när alla arbetskostnader reduceras så långt som möjligt! Det gäller förstås då att minska behoven av mänskliga arbetsinsatser – naturligtvis inte att lönerna bör sänkas! Målet är förstås att göra utgifterna försumbara i förhållande till inkomsterna, och då är det ju bara en fördel om lönerna och inkomsterna samtidigt ökar.

Sammanfattning:
På vår planet finns det rimligtvis mer än tillräckligt med fysiska naturresurser
för att ge alla människor enklast möjliga tillgänglighet
till sådana varubaserade resurser
som med hänsyn till ekologiska fotavtryck och hållbarhet
är förnybara, återanvändbara, återvinnbara och reproducerbara.

Allt som är återvinnbart bör förstås då reproduceras för att om och om igen recirkuleras i kvalitetssäkrade kretslopp.

Dilemmat ur nuvarande välfärds- och fördelningsperspektiv är att
om det krävs alltför många andra människors arbetsinsatser
för att varubasera dessa naturresurser och tillgängliggöra dem för var och en
så att alla alltid har valbar sak, på valbar (hämt-) plats, vid valbar tid
så blir arbetskostnaderna alldeles för höga!

Inga kommentarer: