Kapitalism 2.0

Utkast (2.0) 2009-07- 25

Många människor ifrågasätter kapitalismen, men de tycks inte ha klart för sig vilka fullvärdiga alternativ som de vill ha istället. Utan tvekan så används kapitalismen och den fria marknadsarenan för att skapa avarter och orättvisor. Men avarterna och ojämlikheten beror nog mera på tendenserna till blandekonomi och korporativism, men kanske alldeles särskilt för att det befintliga penningsystemet är skuldbaserat.

Penningmängden inom det rådande systemet skapas alltså genom skuldsättning mot ränta och ränta på ränta. Samtidigt som den extra penningmängd som måste till för att betala räntan, inte finns innan förrän det skapas ytterligare nya pengar genom ny skuldsättning.
De totalt dominerande valutorna som ingår i de i praktiken globalt slutna penningsystemen, är alltså de facto utformat så att det förr eller senare och gång efter annan helt enkelt MÅSTE kollapsa!!!
Detta beror förstås på att ständigt nya skuldpengar måste skapas, samtidigt som de allra flesta statsskulderna ständigt ökar och därmed ökar räntan och då ökar ju dessutom dess ränta på ränta exponentiellt!!!

Dessutom är systemet utformat så att det är mycket fördelaktigt att föra över pengar från varu- och tjänstemarknaden, till den helt improduktiva finans- och spelmarknaden!
Detta medför då i princip att en stor del av de pengar som kommer in som betalning för varor och tjänster under månadens lopp, dels har betalats ut som räntor eller dels har använts för spekulation på finans- och spelmarknaden!
Och då finns det ju självklart inte tillräckligt med pengar för att betala nästa eller nästa eller nästa månadslöner, skatter, arbetsgivaravgifter eller moms!
Detta är ju just vad som händer vid varje lågkonjunktur och varje finanskris.
För att då någorlunda upprätthålla sysselsättning och produktion, så måste det – med nuvarande system – därför ständigt skapas nya pengar för investeringar och riskkapital. Vid finanskriser så blir det då oftast staten som tar nya ”banklån” som i sin tur lånas ut till bankerna!

I ett kapitalistiskt samhälle med en helt fri, öppen och transparent marknadsarena, så bör det mycket väl kunna finnas penningsystem där penningskapandet inte är skuldbaserat. Staten bör exempelvis institutionellt själv kunna skapa den penningmängd som krävs för att mer eller mindre administrera den representativa eller direkta demokratin, rätts-, polis- och försvarssystemet och valda delar av infrastrukturen. Och eventuellt något ytterligare!

Varje lagom stor region inom landet bör samtidigt kunna ha egna medlemsbaserade penningsystem, som används parallellt och samtidigt med nationella och internationella valutor. Dessa system kan då ha demokratiskt beslutade systemvillkor för dessa valutor. Dem som av något skäl då inte vill utnyttja dessa valutor, behöver ju då inte vara medlemmar, utan uteslutande använda de allmänna valutorna, men helt fritt och när som helst gå in som medlemmar.

Kring dessa medlemsbaserade valutor – som villkoras så att de inte med någon fördel kan användas på finans- eller spelmarknaden – så kan det demokratiskt byggas upp mer eller mindre omfattande välfärdssystem, då det kan finnas olika former av mer eller mindre omfattande individuella tillval. Vård, skola, omsorg mm. bör kanske då vara obligatoriskt.

Kapitalismen behövs förstås för att det behövs kapital. I ett samhälle med tillfälligtvis full sysselsättning och/eller ekologiskt, biologiskt, atmosfäriskt osv., ohållbar naturresurshushållning, kan det rimligen inte skapas mer pengar utan att det uppstår inflation och/eller miljöproblem.
Vill ändå någon förändra något (exempelvis investera i bättre teknik, logistik, kvalitetssäkring, resurshushållning osv., eller bara för att öka produktiviteten), så bör då en del av de pengar som redan befinns i omlopp på varu-/tjänstemarknaden sparas så att ineffektiva verksamheter spontant avvecklas och en del arbetskraft friställs för de nya verksamheterna.

En typisk kapitalist är alltså den som avstår från att konsumera idag (sparar), för att skapa bättre förutsättningar en bit in i framtiden. Det behövs alltså ovillkorligen kapitalister, för att det skall skapas förändringar – och förhoppningsvis då till det bättre för alla och för all framtid! Då ingen egentligen vet något om framtiden, så medför det därför risker med att investera i något som avser att skapa ett utbud som tidigare inte alls har funnits på marknaden. Det är väl just därför som de valda representanterna för varken staten, regionerna eller kommunerna bör satsa skattepengar på några ekonomiska riskprojekt även om detta tillfälligtvis skulle skapa sysselsättning.

Riskkapitalister brukar de kallas som investerar för att förhoppningsvis inom snar framtid öka sina inkomster så mycket och så länge som det bara går.
För att i det långa loppet även få med så många medel- och låginkomsttagare som möjligt som kunder, så bör kostnaderna för allt det som behövs för att bedriva några verksamheter, göras så låga som det bara är möjligt.

Detta gäller förstås då alla de kostnader som uppstår under alla arbetsmomenten och alla varuflödena och transporterna, hela vägen ”från jord till bord”. Motsvarande kostnader för logistik och totalflöde gäller förstås även för alla råvaror, material och allt annat som ingår i alla de föremål, verktyg, fordon, byggnader, anläggningar och sociotekniska och infrastrukturella system som används i samhället. Dessutom ingår ju även kostnaderna för alla de sidofunktioner som används och som uppstår; verktyg, datorprogram, reklam, internet, konsulter, prisdumpning, svinn, överproduktion osv.

Det finns en hel del som är anmärkningsvärt när det gäller den sorts blandning av kapitalism, korporativism och fördelningspolitik som finns i dagens Sverige. Det är t.ex. knappast någon som gör någonting alls för att minska de enskilda hushållens kostnader för sådant som alla människor ändå dagligen behöver för sin överlevnad och sitt välbefinnande.
Detta är väl egentligen väldigt konstigt och anmärkningsvärt eftersom vi påstås leva i ett välfärdssamhälle!
Alla tvingas istället att betala ultrahöga skatter och avgifter för att även medel- och låginkomsttagare skall ha en ärlig chans till någorlunda drägligt liv. Det görs alltså inga som helst samordnade försök att sänka kostnaderna för alla. Utan staten tar istället ut väldigt höga skatter och arbetsgivaravgifter för att på så sätt kunna erbjuda barn- och bostadsbidrag och jordbrukssubventioner mm. som kompensation för de rigida och undermåliga sociotekniska systemen.

Ett betydligt bättre sätt vore rimligen att allt och alla samverkade för att effektivisera logistiken, varuflödena och de sociotekniska systemen, så att kostnaderna för maten, boendet mm. successivt blev mer och mer försumbara för alla människor – alltså tom för låginkomsttagarna.

Bertrand Russell skriver att ”arbete innebär att flytta på saker, eller att säga åt andra att flytta på saker”. För att mat, bostäder och allt annat skall finnas tillgängligt överallt där människor befinner sig, så måste det nästan hela tiden ”flyttas på saker”. Andra människor måste då via olika företag engageras, och då vill ju alla dessa ha betalt, och företagen vill vara med och konkurrera om en viss marknadsandel och om en viss vinstmarginal.

Men ju mindre av andra människors arbetstid, som används för att jag och alla andra skall ha tillgänglighet till den mat och bostad och annat som vi vill ha, ju lägre blir de totala arbetskostnaderna och därmed priserna! Ju lägre arbetskostnaderna och därmed priserna blir, ju mindre behöver förstås var och en betala! Ju lägre hushållens utgifter blir – för maten, bostaden och andra basbehov – i förhållande till inkomsterna, ju mer pengar har ju var och en att spendera för sina övriga önskemål. Detta har förstås väldigt stor betydelse, inte minst för medel- och låginkomsttagarnas möjligheter att förverkliga sina önskningar!

Med målmedveten totaloptimering av logistiken och flödesstrukturen hos de tekniska och sociotekniska systemen, så kan mänsklig arbetstid för att ”flytta på saker”, för allt fler och fler arbetsmoment ersättas med dator- och receptstyrda maskinella utrustningar och automatiserade processregleringar och transportsystem.
Med ”att flytta på saker” kan då även menas att mekaniskt, kemiskt och termiskt ”flytta på” atomer, molekyler, spånor osv. Samt kanske även att på datorskärmar och i register, filer och databaser ”flytta på” koder, siffror, text, ikoner, bilder osv.

Ett tydligt exempel där mänsklig arbetstid sedan länge har ersatts med automatiskt styrda och reglerade processer och nätstrukturerade flödessystem, är försörjningen med vatten och avlopp inom städer och tätorter. Tom ganska små barn kan när som helst på dygnet själva beställa önskad mängd vatten via badrummets eller kökets kranventil. Källarens installerade flödes-/volymmätares ackumulerade mätetal avläses samtidigt automatiskt och kan sedan betalas periodvis via autogiro.

Någon som helst mänsklig arbetsinsats behövs alltså inte online från leverantörens sida. Däremot behöver förstås de tekniska systemen övervakas, underhållas och ses över, och vid behov även byggas ut och förnyas.
Följden av att mänskliga arbetsinsatser helt har ersatts med automatiserad processreglering och en sluten och återkopplad nätstruktur, blir att vatten inkl. avlopp inom exempelvis Gbg kostar 0,92 öre/l! Detta kan då jämföras med att samma sorts vatten som man själv hämtar från butikshyllan – och där man sen själv sedan återlämnar returflaskan – kostar ca 1000 ggr mer!

Liknande återkopplad och processreglerad nätstruktur används idag allmänt för leveranser av fjärrvärme, gas och el och för interaktion med IKT (telefon, radio, tv, internet osv.) och lokalt i form av rörpost, skidlift, spårtaxi mm.

För knappt hundra år sedan fanns det även linbanor (för bulkprodukter) och inte minst för timmerflottning. När det t.ex. gäller timmerflottning så fanns det ju inte IKT, adaptiva och fjärrstyrda robotar mm. All återkoppling med processreglering, övervakning osv., krävde därför mer eller mindre kontinuerlig mänsklig medverkan, fysiska mänskliga arbetsinsatser och nära nog kontinuerlig mänsklig arbetstid. De älvar som användes är kanske dessutom till stor del även utbyggda med vattenkraftverk.

När det gäller linbanor så finns det faktiskt ganska långt gångna förslag om att successivt ersätta en stor del av person- och godstrafiken – i varje fall inom städer och tätorterna och längs storstädernas tillfartsleder – med balktrafik!
http://www.swedetrack.com/balktraf.htm

Citat: ” Vägföreningen hävdar att vägtrafiken tar ca 300.000 årsarbetena (bilförsäljare, lapplisor, taxichaufförer, bensinstationspersonal, bilreparatörer, trafikpoliser, domare, fångvaktare, sjukvårdspersonal m fl). De antas successivt ersatta under 50-årsperioden med ca 30.000 årsarbeten i balktrafiken. 270.000 årsarbeten för en snittkostnad av ca 135 miljarder per år försvinner därmed (som betalas till stor del av bilisterna, men också av samhället).
Jämfört med de utlägg på ca 150 miljarder per år, som ca 4 miljoner bilister, vilka i snitt kör ca 1500 mil per år för en milkostnad av ca 25 kr/mil, har varje år, är besparingen ca 90 %. Ackumulerat försvinner, genom ett successivt reducerat behov av arbetsinsatser för trafiken, under de 50 åren en total kostnad på 3.375 miljarder (ungefär motsvarande totala BNP under 3 år). Siffran kan jämföras med de ca 50 miljarder (ca 1,5 %), som den gemensamma sektorn och industrin ovan tillsammans antogs satsa under en 10-årsperiod, för att få igång balktrafiken.”
http://www.swedetrack.com/flwa16.htm